Exponeringstriangeln.

Det finns ingen enskild kamerainställning för exponering. Istället består exponeringen av tre olika datainställningar som kallas exponeringstriangeln. Dessa inställningar är slutartid, bländare och ISO.

Slutartiden är den tid som kamerans slutare är öppen och mäter exponeringslängden. Moderna kamerors slutartider mäts i bråkdelar av en sekund. Vanliga slutartider för dagsljusbilder varierar från 1/1000 till 1/200 sekund. Lämpliga slutartider varierar beroende på ljusförhållandena.

Om det är mindre ljus vill du förmodligen ha en lång slutartid. Du kan fortfarande få välexponerade bilder i svagt ljus om du ställer in kameran precis rätt. Vid fotografering med lång exponering kan fotografen ibland hålla en slutare öppen i minuter eller till och med timmar. Tänk på att ju längre du lämnar en slutare öppen, desto mer rörelseoskärpa är det troligt att du får. Stativ är bra verktyg för att hjälpa till med rörelseoskärpa.

Kortare slutartider är bra för att fånga snabba rörelser. Om du fotograferar ett evenemang och vill få fram uppriktiga uttryck hos människor som pratar, vill du ha en slutartid på 1/400 eller snabbare. Om du fotograferar något ännu snabbare, som sport, vill du använda en mycket kort slutartid. Till exempel kanske fotografer som fångar flyktiga exempel på idrottare i rörelse bara har sina kameror öppna i 1/1000 sekund för att frysa det exakta ögonblicket när en basketspelare gör en slam dunk.

Bländaren är den justerbara linsöppningen som styr mängden ljus som släpps in i kameran. Den fungerar ungefär som pupillen i ett mänskligt öga, som vidgas för att släppa in ljus och smalnar av i ljusa miljöer. Din bländarinställning mäts i det som kallas ett f-tal, även kallat ett f-steg. Ju lägre f-tal, desto bredare bländare och vice versa. En bländare på f/8 skulle indikera en mindre bländare, medan en på f/2 skulle öppnas mycket bredare och släppa in mer ljus.

En matfotograf kan använda en stor bländare för att skapa ett kort skärpedjup där motivet är i fokus men bakgrunden är suddig. Tänk dig en kaka som ser skarp och tydlig ut, men kanten på tallriken precis bakom den är suddig. Ett större skärpedjup skulle användas för något liknande landskapsfotografering, där allt från närliggande träd till avlägsna berg verkar skarpt, i fokus och väldefinierat.

ISO representerar ljussensorns känslighet i kameran. Lågt ISO innebär att kamerans sensor är mindre känslig för ljus, och högt ISO ännu mer. Högre känslighet är inte alltid bra. Högre ISO i förhållande till slutartid eller bländare kan resultera i bilder fyllda med digitalt brus, vilket ser korniga ut. Om ISO är för lågt kommer ett foto att vara underexponerat.

ISO brukade referera till film, inte kameror. Olika filmer var mer eller mindre känsliga för ljus, och ISO var ett sätt att kvantifiera den känsligheten. Nu förknippas ISO mer med justeringar du kan göra i själva kameran.

Brännvidd. Även om de inte ingår i exponeringstriangeln kan brännvidd och skärpedjup – avståndet där objekt fortfarande är skarpa och i fokus i en bild – påverka hur du justerar andra inställningar. Ett kort skärpedjup innebär att objekt blir suddigare på kortare avstånd. Brännvidd är avståndet mellan objektivets mitt och kamerans sensor. Objektiv är namngivna efter sin brännvidd, och kortare brännvidder kan fånga bredare scener.

Bländarprioritet, slutarprioritet och manuellt läge.
Många moderna kameror har inställningar för bländare eller slutarprioritet. Med dessa kan du ställa in bländare eller slutartid, och de andra inställningarna justeras automatiskt för att passa dem för korrekt exponering. Bländarprioritet, slutarprioritet, autoläge och andra befintliga inställningar är verktyg som proffsen ofta använder.

Att fotografera i manuellt läge, där du själv ställer in alla variabler i exponeringstriangeln, kan dock ge mer kreativitet, kontroll och en bättre förståelse av exponeringstriangeln. Att fotografera i manuellt läge låter dig leka mer med ljus och skugga, såväl som andra faktorer som skärpedjup.